Marina Berts

Coach avec approche holistique, formatrice et conseillère haut potentiel

Sudda bort din sura min

Jag växte upp på 1960-talet i en liten österbottnisk stad som heter Jakobstad, på Finlands västkust. Vi barn fick gå i både barnträdgård och senare i obligatorisk grundskola. Undervisningen var bra, vi hade för det mesta trevliga och kompetenta lärare. Vi steg upp och ställde oss bredvid våra pulpeter när läraren kom in i klassen, för att visa respekt för den vuxna individen och godkänna lärarens auktoritet.

Som alla andra barn överallt i världen blev vi tillsagda att vara snälla, ärliga, tysta och respektfulla. Alla brydde sig inte om att vara varken snälla, ärliga, tysta eller respektfulla eller kanske bara lite grann av det ena eller det andra. Men jag sög in alla krav, alla moraliska värderingar, allt ‘rätt’ och ‘fel’ som en torr svamp. Vi fick också lära oss att glädje är den enda känslan som får visas i största allmänhet. Vi skulle alltid vara glada, trevliga, snälla, leende, respektfulla. Ilska, frustration, otålighet, sorg och andra s.a.s negativa känslor skulle motas bort. Dem fick vi inte visa, för de var ‘dåliga’ känslor. ‘Bra’ känslor var glädje, tacksamhet och fromhet, ‘dåliga’ känslor var ilska, frustration och sorg. Glädje var, och är säkert fortfarande, den enda känslan som är allmänt accepterad som känsloyttring.

När jag blev arg skulle jag alltså inte visa några negativa känslor alls, varken i skolan eller i hemmet. Gissa om jag kände mig skyldig och som världens uslaste människa när jag blev arg eller ledsen! Jag lyckades nämligen inte så bra med att vara snäll och trevlig hemma. Hemma var jag antagligen ett ‘besvärligt’ barn. I skolan var jag däremot lärarnas favorit, deras gulleplutt, eftersom jag markerade snällt, satt tyst och stilla och hjälpte mina kamrater med uppgifterna när så behövdes. Det skulle jag sedan fortsätta att vara i vuxenlivet också, trevlig och snäll, trots alla de starka ‘negativa’ känslor som härjade inom mig. Jag fick ju inte säga rakt ut vad jag tyckte och tänkte eftersom jag lärt mig att det var ohövligt och en anledning till att förkastas av mina likar. Jag fick absolut inte visa eller säga att jag var arg. Otålig. Ilsken. Frustrerad. Allt gömde jag alltså djupt, djupt ner i mig, och det nästan kvävde mig till slut.

I skolan fick vi till och med lära oss en sång om att vara glad. Javisst! Nog kommer du väl ihåg ‘Sudda bort din sura min‘? Jag tänkte väl det! Sången handlar om en liten pojke som tar på sig sin sura min, och hans mamma som då säger:

Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.
Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.
Munnen den ska skratta och va’ gla’.
Munnen den ska sjunga tra la la.
Munnen har du fått för du ska tralla, la la.
Sudda, sudda bort din sura min.

Till och med på Skansen sjungs det om att sudda bort sin sura min!

Med den här sången får barnen lära sig att det är dåligt att vara sur, ledsen, trött eller ilsken. Munnen är ju gjord för att tralla, för att skratta, för att sjunga. Inte för att vara sur. Vi lär barnen att det finns bra känslor och dåliga känslor istället för att lära dem att alla känslor är lika mycket värda. Alla känslor är… just det, bara känslor. De är mänskliga och naturliga för oss människor. Känslor kan vara starka, och om vi inte lär oss att känna igen dem kan de explodera rakt i ansiktet på oss och få digra konsekvenser, beroende på sammanhanget. Men känslor är också mycket snabbt förbi, eftersom de varar endast några sekunder, i största allmänhet mellan 17 och 60 sekunder. Känslor är bevis på att något grundläggande i vårt väsen har blivit angripet, till exempel våra ideal eller våra moraliska värderingar.

Därför är det viktigt att vi välkomnar och accepterar alla de känslor vi känner, att vi identifierar dem och vilken den inre orsaken till dem är. Det är så lätt att inte ta ansvar utan skylla på någon annan, eller hur? “Det var ditt fel. Du är en egoist”. Det är mycket lätt att säga så här, och dessutom kan vi känna oss trygga i vår roll som offer. Men vi kan undvika det här. Ungefär såhär kunde en inre monolog låta: “Nu blev jag arg därför att jag anser att han/hon inte tog mig på allvar. Jag kände mig osynlig, som om min åsikt inte räknades, och jag kände mig förbisedd. Ok, jag är arg, jag känner det i maggropen som en svart boll. Vad kan jag nu göra för att vreden inte blir kvar? Jag kan uttrycka det här genom att säga det rakt ut, men utan fientlighet, utan att förkasta det ansvar som är mitt. Något inom mig blev sårat och det är mitt ansvar att göra något för att känna mig bättre.“. När den här tankekedjan blir en naturlig del av våra tankar tror jag att vi kan åstadkomma bättre kommunikation mellan individer. Och vi kommer alla att må mycket bättre. Tänk om vi kunde lära barn (och vuxna också, naturligtvis) att välkomna, acceptera och identifiera sina känslor, att hitta anledningen till känslorna och sedan jobba vidare på vad som blivit stört inom dem, på ett mycket enkelt sätt! Världen skulle vara helt annorlunda, och jag som coach skulle vara arbetslös! 

Tills för inte så länge sedan kämpade jag hårt med att kväva det som andra anser vara negativa känslor. Jag kände mig tvungen att vara positiv, snäll och tillmötesgående hela tiden. Negativa känslor var bara av ondo, till ingen nytta alls, varken för mig eller för andra, trodde jag. Andra däremot lät sina känsloutbrott gå ut över mig, sådana personer som inte bryr sig om att vara snälla hela tiden, sådana som tänker först och främst på sig själva. Och jag mådde skit. Jag skulle ju vara den starka lilla flickan som hela tiden var glad och trevlig. Hela världens lilla gulleplutt. För att bli accepterad. För att möta alla förväntningar. För att undvika konflikter. För att jag trodde att det var rätt att göra som jag gjorde p.g.a de moraliska värderingar som förmedlats till mig, via bland annat en barnvisa.

Jag ska väl säga som det är: jag älskar den här lilla barnsången som jag återupptäckte för inte så länge sedan. Det är en sång som visar var jag har vissa av mina rötter och som pekar helt tydligt på en tillhörighet som jag trodde hade gått förlorad. Trots att den bestämmer för mig vilka känslor jag får visa eller inte och trots att den är lite grann sexist – det är ju mamma som städar, tar av sig förklädet, är trött av sysslorna och sköter om barnets uppfostran. Jag önskar ialla fall att vi skulle få lära oss att alla känslor är lika mycket värda, både de ‘bra’ och de ‘dåliga’. Och främst av allt: att vi kan lära oss att välkomna och acceptera dessa känslor, och sedan identifiera vad som berörts djupt inom oss – värderingar, ideal eller grundläggande åsikter. Det skulle väl vara toppen, eller hur!

Snälla Marina
Suivez-moi!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll UpScroll Up